Dock så är det fortfarande svårt att slappna av.
Det har stått en kille härutanför och , i mitt tycke sett, betett sig underligt.
När jag idag kom hem efter att ha skjutsat hem Anna och hämtat Trixi så lyste det i trapphuset.
Och då började hjärtat att banka som en stånghammare.
Jag var helt övertygad om att han skulle stå däruppe.
Trots allt hade jag med mig Trixi.
Jag TROR faktiskt att hon skulle försvara mig om det skulle behövas.
Och hade jag inte haft henne idag hade jag inte ens gått upp.
Usch, det är liiite jobbigt det här.
:-(