Vi hade precis kommit över med färjan från Lysekil.
I baksätet började Trixi att hulka och nästan kräkas.
Fast det verkade inte komma upp nåt.
Sekunden efter så lät det som om hon skulle kvävas.
En rask panik spred sig i bilen.
Anna säger att - Du kanske skulle stanna ?
Jo, det är ju jätteenkelt.
Mitt på vägen på en enfilig väg utan nån som helst vägren att glida in på.
Med sammanbiten min så kikade jag efter en avtagsväg, samtidigt som jag höll ett öga och öra på Trixi.
Som alltmer lät som om hon höll på att kvävas därbak.
Till slut kom en liten väg in.
Stannar bilen.
Släpper ut Trixi ur bakluckan som fortfarande låter som hon håller på att kvävas.
Inget kommer ut och hulkningarna fortsätter.

Snabbt far det igenom min hjärna.
Okej, jag ringer 118 118.
Och säger vadå ???
Hur beskriver man det Trixi håller på med ??
OCH, vart är jag ?
Skicka en veterinär till skogen, avtagsväg 18 tack.  *suck*

Nästa bild som far genom min hjärna är - Hur gör man mun mot mun metoden på en hund ?
OCH, hur trycker man ihop mellangärdet för att trycka ut det som kan sitta i halsen eller nåt.
HAR hundar en mellangärde ?

Tanke 3 som far runt är hur jag ska förklara för hundens Lill-Matte hur hennes vovve kvävdes ihjäl på en skogsväg in the middle of nowhere.  *suck*

Allt detta tog väl troligen ungefär 4 minuter.
Och just då far ett långt stelt, hårt grässtrå ur Trixi och hon låter precis som hon ska igen.
Lite hosta några gånger bara och sen var hon sig själv igen.
Ja, jisses säger jag bara.
Vad mycket man hinner tänka på ingen tid alls.