Förre statsrådet och riksdagsledamoten Eric Holmqvist har avlidit, uppger familjen. Han blev 92 år gammal.

Holmqvist föddes i Svalöv och representerade Skåne i riksdagen. Under Tage Erlanders regering var han jordbruksminister och inrikesminister och i Olof Palmes första regeringen var Holmqvist försvarsminister. Han lämnade riksdagen 1982.


Skrivet av hans son Hans-Eric Holmqvist:

En 92-årig resa - från Svalöv till Solna
Det enda vi vet säkert om livet är att det har ett slut. Och när det väl kommer är det bättre att det kommer utan förvarning - mitt i steget! Och så blev det här.

92 år är en lång tid.

I hemmet i Svalöv fick man låna cykel av grannen om man behövde resa längre bort. Man hade inte råd med en egen. De äldsta sönerna började arbeta efter 6 år i skolan. Lönen på några kronor var ett välkommet bidrag till familjens försörjning.

Samhällsintresse och politik handlade inte bara om ideer och övertygelse. Ville man ha rättvisa och ett bättre livschanser för barnen fick man ta tag i saker själv. Det gjorde farmor och farfar. Farmor var den första kvinnan i Svalövs kommunfullmäktige. Köket fungerade som ett sorts socialkontor. Farfar satt i skolstyrelsen.

Av deras barn blev Sture kommunstyrelsens ordförande och Aina ledamot av krigsårens ransoneringsnämnd. Torget utanför kommunhuset i Svalöv kallas fortfarande för "Stureplan".

Eric blev så småningom riksdagsledamot och statsråd.

Eric blev jordbruksminister i början på 60-talet. Vi barn tyckte inte det var så kul. Vi hade hört att företrädaren Gösta Netzén blivit anfallen av bönder på ett möte.

I mitten på 60-talet flyttade han över till inrikesdepartementet. Det var en enorm arbetsbörda. Inrikes svarade för arbetsmarknad-, bostads-, regional- och invandringspolitik. Hur många ministrar det krävs för dessa frågor det krävs idag orkar jag inte ens räkna!

Var det enklare med politik då? Nja! Det här var den tiden när miljonprogrammet tuffade på som bäst. Först kritiserades det för att det bara var de som hade det bättre ställt som kunde flytta in i de fina nya husen och att för få hus byggdes. Sen svängde och kritiken handlade om tråkiga betongförorter. På 60-talet fick vi också de första stormarna kring flyktingar. För att inte tala om gröna vågen osv.

Alla fyra barnen gick med i SSU. Liksom hos farmor och farfar och även mormor och morfar samlades ungdomarna i familjens kök. När Eric kom hem trött efter dagens slit eller en lång resa satt där fullt med
debattsugna aktivister. Det blev inte någon stilla kvällsmacka utan en snabb reträtt till sovrummet.

Arvet gick alltså över till barnbarnen. Men det har inte stannat där! Vilket den som kan läsa bla Max Dahlbäcks sidor på Facebook kan förvissa sig om.

Nu finns det mitt i alltihop ett antal hyllmetrar arkiv att gå igenom. Nutidshistoria i etiketterade kartonger!

Det enda vi vet säkert om livet är att det har ett slut. Och när det väl kommer är det bättre att det kommer utan förvarning - mitt i steget! Och så blev det här.
92 år är en lång tid. I hemmet i Svalöv fick man låna cykel av grannen om man behövde resa längre bort. Man hade inte råd med en egen. De äldsta sönerna började arbeta efter 6 år i skolan. Lönen på några kronor var ett välkommet bidrag till familjens försörjning.
Samhällsintresse och politik handlade inte bara om ideer och övertygelse. Ville man ha rättvisa och ett bättre livschanser för barnen fick man ta tag i saker själv. Det gjorde farmor och farfar. Farmor var den första kvinnan i Svalövs kommunfullmäktige. Köket fungerade som ett sorts socialkontor. Farfar satt i skolstyrelsen.
Av deras barn blev en kommunstyrelsens ordförande och en annan ledamot av krigsårens ransoneringsnämnd. Eric blev så småningom riksdagsledamot och statsråd.Det politiska arvet fördes vidare till barnbarn.

Joyce min "gammelvovve" som blev 12år.
Och Mischa som jag tävlade och tränade med.
Hon var viltspårschampion.
Vi tävlade i Lydnadsklass 3 och var även uppflyttade i Högre klass spår.
Joyce


Joyce med liten Mischa


Och liten nyss hemkommen Trixi


Mischa och Trixi på vårt älskade landställe hos grannen.


Mischa


Mischa och Trixi på baksidan i radhuset.


Saknar er massor mina fina vovvar.

På denne siden av himmelen finnes et sted kalt Regnbuebroen.
Hver gang et dyr som har hatt betydning i et menneskeliv dør,
kommer det til Regnbuebroen.
Der finnes enger og åser for alle våre spesielle venner,
slik at de kan løpe og leke sammen.
Her er det rikelig med mat, vann og solskinn, og våre venner
har det varmt og deilig.

Alle dyr som har vært syke og gamle blir friske og unge.
Når et elsket dyr dør kommer det til dette stedet.
Syke og skadede dyr blir hele og friske igjen;
de som har vært såret eller lemlestet blir hele og sterke igjen,
akkurat slik som vi husker dem i våre drømmer fra "gamle dager".
Dyrene er lykkelige og fornøyde, bortsett fra en ting;
de savner noen som var veldig spesielle for dem,
som de ikke fikk ta med seg.
Alle leker og løper sammen, men en dag er det en som plutselig
stopper opp og ser mot et sted langt borte.
De klare øynene lyser, den ivrige kroppen sitrer.
Brått løper dyret vekk fra gruppen, flyr over gresse,
fortere og fortere.

Dyret har fått øye på deg, og når du og din spesielle venn
til slutt møtes, omfavner dere hverandre i gjensidig gjensynsglede,
dere skal aldri mer skilles.
Ansiktet ditt blir gjenstand for et regn av lykkelige kyss,
og nok engang får dine hender stryke og kjele med en sårt savnet venn.
Lang har atskillelsen vært for deg, men,
alltid har minnene levd i ditt hjerte.

Så krysser dere Regnbuebroen sammen - inn i evigheten.