När jag var 23år så blev jag gravid första gången.
Det blev en liten tjej som föddes i vecka 25.
Hon döptes till Petra och vägde endast 590gram. Inte ens ett större smörpaket.
Hon levde i 3dagar innan hon inte klarade av det här livet längre.
Man får många underliga kommentarer när sådana här saker händer.
Visst, jag var väldigt ung och jag skulle få fler barn. Visade det sig senare.
Men det är inte på något sätt självklart.
Jag har upplevt många svåra och jobbiga saker i mitt liv och självklart är det här en av dom jobbigaste.
Samtidigt så stärker det en som person och även om jag många gånger skulle vilja vara utan en del av mina upplevelser, så är jag samtidigt tacksam för dom.
MEN, Käcka kommentarer som att "skaffa sig ett liv" med mera tar otroligt hårt och illa om man har en dålig dag.

Jag har 2 personer som är mina riktigt nära vänner.
Jag VET att jag kan lita på dom. 

Ett år och två månader efter Petra så fick jag en underbar son och ett och ett halvt år senare fick jag en ljuvlig dotter. Jag har sammanlagt varit gravid vid fyra tillfällen i mitt liv.
Jag har otroligt lätt för att bli gravid och bara där är livet orättvist.
Visst, man kan "köpa" ett barn.  Jag är själv ett "köpebarn" från Grekland.
MEN, trots allt så är det inte helt enkelt att ta ett sådant beslut.
SÅ, att bli gravid, bara sådär, *ler* är inte en rättighet.

Åter till den ena vännen.
Den personen vet hur jobbigt det är och absolut ingen självklarhet att få barn och bli gravid.
Jag har jobbat på fritids och dagis och sett många barn som farit illa i familjer som "ynglar" av sig barn.
Det är ingen rättighet att skaffa barn och ärligt talat anser jag att det skulle vara körkort för det.
Jag tycker att det är orättvist när det, i mitt tycke sett, är personer som jag anser är mycket lämpliga, antingen inte blir gravida alls eller får kämpa hårt för att bli det.

Vän två.
Har slitit som en hund *ler*, sorry uttrycket, igenom snart två graviditeter.
Att ständigt må illa.
Att gå NER i vikt istället för upp.
Att ha världens sämsta värden och till slut på grund av alla sammandragningar inte ens kunna knappt ta sig ur soffan är MYCKET orättvist.
Trots det som hände med Petra så hade jag världens underbaraste graviditeter och sedan även förlossningar.
En graviditet och förlossning är, om man bestämmer sig för att skaffa barn, en av dom häftigaste upplevelser man kan vara med om.
Iallafall borde det vara det.
Inte ett slit i månader innan eller som i sista vännens fall ett rent helvete.
Som om inte detta är nog så fick vännen veta igår att allt inte är riktigt som det ska.

Nej, Livet ÄR inte rättvist  :-(

pst...... Ville bara skriva att det inte är ett tycka synd om MIG-inlägg.
Kanske iof inte "tycka-synd-om-mina-vänner inlägg heller utan mest för att jag blir så frustrerad över att jag inte kan göra något för att hjälpa till.   Försöker så gott det går finnas här trots allt.   dst.........