till Linda, som kämpar så.  Till hennes man och barn.
Till Anette, som har en sån positiv syn och inställning så jag blir alldeles matt av mitt eget futtiga gnällande.
Till George, för hans underbara humor när han skriver och till hans alldeles nyfödda lilla dotter. Men också till kampen han för.
Till Lisbet, min kära vän i rymden och som jag vet skulle bli det IRL om vi bara bott närmre varann.  Eller så är det bara i strålglansen av en SW-katt jag och Vitöra vill vara.  *ler*
Till Elin och Anna som förlorade kampen.
Till Therese, som också kämpar.

Det finns så många fler därute.
Året lider mot sitt slut och många tankar går igenom huvudet.
Alla har vi vårt lidande på ett eller annat sätt.
Vissar ha dock mer än andra och det finns inte så mycket jag kan göra känner jag ibland.
Jag försöker kommentera, läsa, visa empati och skicka nån present ibland till dom jag får lite extra kontakt med.
Jag ger en slant mellan varven till olika cancerfonder.

Citat:    Ingen kan ge allt, men alla kan ge nåt.

Jag hjälper nån tvåbent och fyrbent ibland så gott det går.
Totte Totte, vi hoppas på nästa år gubben.

Jag är inte ute efter hurrarop utan för att väcka en tanke hos oss alla att stanna upp.
Titta oss omkring.
Njuta av det vi har.
Troligen är det mycket.
Att glädjas här och nu.
Att få sinnesfrid.
Jag kommer troligen gå på nyårsbön i år istället för julottan jag missade.
Även jul och nyårsbön gick jag mycket på när jag var liten.
Nyårsbönen kommer jag ihåg som vacker.
Julbönen klockan 17 på julafton var väl ingen hit för en unge som bara väntade på julklapparna.
Men trots allt så kommer jag ihåg dom som fina såhär i vuxen ålder.
I Sollentuna Kyrka, som vi oftast gick i om vi var hemma och inte i Småland där resten av släkten bodde, var det endast tända ljus.
Så otroligt stämingsfullt och fint.
Så det blir nog det på nyårsafton i Spånga kyrka, nu när nyår inte riktigt blev som jag tänkt mig.

SJÄLVKLART ska jag göra nåt värdsligt innan.   *skrattar*
Träna såklart.
Klockan 13:30 är det nyårsvattengympa i Vällingby med min underbaraste, ljuvligaste och mest inspirerande tränare Madde.
OCH jag ska ge järnet.
Först lite för kroppen och sedan lite för anden.   
Var lugn kära bloggläsare.
Jag är inte mer kristen eller kyrklig eller nåt annat konstigt nu än jag alltid varit.
Tron har jag alltid haft, men en hel del saker dom sista två åren har väl fått mig att fundera lite djupare just nu.
PLUS att jag inte skrivit så mycket om dom här bitarna förut.
MEN, kissarna får dela med sig till sin Matte ibland.  *ler*
PLUS PLUS att det idag är exakt 90dagar kvar till min 50-årsdag.
Hur man än försöker att tänka att
- Äsch, det är väl inget.
Så lurar man sig själv.
För det är det.
Definitivt
Det gäller bara att göra nåt bra av det och få en fin upplevelse.
Nu ska jag sluta innan jag skrämmer bort varenda människa.
Inte min mening.
Får köra lite glamrock med Bandit sedan istället.
Ta hand om er alla.
Big Hug