Första kortet är inte mycket att skryta med.
Jag sitter längst bort vid köksbordet och Rambo sitter inne i sovrummet.
Men jag fotade snabbt för ingen trodde att han skulle vara kvar där nån längre stund.
Han känner igen mig dock.
Både min enkla person och min röst.
Det ser jag på honom.
OCH
Han kommer ju fram när jag är där, rätt fort också, plus att han inte fräser överhuvudtaget.


Sen satte jag mig ner på golvet och bad om lite skinka att ge honom.
Då kom han närmre.
Sen fick han skinka och en stund så hade vi en;
- Du ger mig skinka
och
- Jag matade
stund tillsammans.


Efter maten var det lekstund.
Måttstockar kan man använda till mycket.
I Inkans värld så är det sällan man använder den till det den SKA användas till.
Som att mäta.
Men att LEKA med var den utmärkt.
Rambo och jag hade riktigt kul.




- Men GammelMatte, hur tänker du nu ?
- Helt plötsligt FINNS inte jag.
- Nu får du ta massor med kort på mig också va!


- Men Puma, du är väl inte svartsjuk på svartisen väl ?
- Nå, här får du din stund i rampljuset.


- Härmed dubbar jag dig till Riddare Rambo.


- Va ?
- Om jag trycker ner honom i tazzarna ?
- Nej nej, det gör jag inte.
- Skulle jag ALDRIG göra.


- Vi är ju kompisar juh.


Och det är dom.
Där Puma är, där är oftast även Rambo.
Dom är som Jin och Jang.
Fast utan draken. 

Rambo
Han är så grymt snygg.
Gnistrande svart i pälsen.
Man vill inget annat än stoppa ner hela huvet i hans gosmage och bara mysa och pussa på honom.
Men det kommer, det vet jag.