Tja, jag har visst fastnat här.
Det är jättesvårt.
Försöker ta det som dyker upp snabbast i huvet och det är barnen igen.

Men ett väldigt starkt ögonblick var när mitt första barn föddes.
Hade egentligen inte tänkt skriva om det här, men ögonblicket går inte att få bort helt enkelt.
Året är 1984 och månaden är augusti.
Värkarna satte igång och det var hela 3månader för tidigt.
Men lilla damen hade helt enkelt bestämt sig för att komma till världen.
Stor/liten som ett smörpaket gled hon ut.
Eftersom hon var så liten så trodde jag inte hon skulle överleva alls.
MEN, det gjorde hon och DET ögonblicket är det som fastnat.
När dom rullade iväg mig till neo för att hälsa på min förstfödda.
Nu klarade hon sig inte iallafall, utan somnade stilla in 3 dagar senare.
R.I.P lilla Petra

I september året därpå föddes min son.
Jag kommer såväl ihåg när jag lämnade BB sex dagar senare.
Min känsla att:
- Hallå världen, varför stannar du inte ?
- Hallå alla människor, ser ni inte ?
- Ett under har skett
- Mitt son har fötts
Jag tittade och tittade på folk och förstod inte hur dom bara kunde gå fram som om inget hänt ??

Ett och ett halvt år senare i april föddes min dotter.
Samma känsla infann sig då.
Fast då var jag inne i min bubbla på rummet på BB.
Bara hon och jag i hela sex dagar även då.
En stor förmån att få vara med om.
- En liten flicka
- Ett litet frö
- En docka som kommit in i mitt liv
- En underbar liten varelse så lik mig som inget annat kan vara än ens barn.

Mina barn har gjort så oerhört stora intryck med sina ögonblick.
Jag är så tacksam att få ha varit med om det.